Dag 16 664, den 13 oktober 1973

Vid 14 års ålder såg jag en utställning med Åke Pallarps arbeten på Krognoshuset. Mötet balanserades säkert mot mina då ständigt nya erfarenheter och utbytbara föreställningar. Man väljer inte ut det som skapar bestående minnen. Jag kan föreställa mig min då pågående inre kamp mellan olika idéer om konst men minnet av utställningen ligger på ett annat djupare plan någonstans i det undermedvetna. Det är ett sådant minne som stannar kvar vare sig man vill eller inte. Bortom värderingar som bra, dåligt, vackert och fult. Det innefattar snarare ett tydligt visuellt avtryck. Inget finns bevarat av ett sammanhang om vem som var där eller om det fälldes några kommentarer.

*

Verket ”Monument över den svenska strömmingen” minns jag tydligt. Ett utklippt foto av en strömming fäst längst upp på en spik i sin tur fastsatt på en liten rund sten. Det känns inte alls 70tal utan kunde lika så bra blivit till år 2018. Ett annat var en målning han hade gjort i 14 års åldern, föreställande Kamtjatka. Att han visade denna bild reflekterade jag särskilt över. Om det hade något samband minns jag ej men samma år målade jag några små gouacher föreställande planeter och stjärnor. En av bilderna gjordes som en stjärnhimmel i samma storlek som det lilla sökarfönstret i en trasig rörradio min mormor hade gett mig som leksak. Jag tog ut det inre och apterade den innanför fönstret. Radioskalet är för länge sedan försvunnet men den lilla gouachen finns kvar och har blivit utgångspunkten för ett nytt verk jag arbetar med. Det har visats på en utställning och workshop i Paldiski, Estland. Vissa delar kommenterar spänningar under det kalla kriget och den i området militära upprustningen. I den senaste versionen visad i somras på jubileumsutställningen Aura 90, tillkommer nya delar som förhåller sig till minnet av Åke Pallarps utställning.

**

**

**

På vernissagekortet från 1973 finns en målning föreställande Lim Johan. En av hans passioner var att odla fikonträd. En dag hade en elak person lagt salt i alla krukor och plantorna svartnade och vissnade ner. Fikonlövet är en påminnelse om alla de utstötta, avvikande, utsatta, annorlunda, flyktingar, konstnärer och drömmare som Lim Johan, som inte ansågs eller anses passa in i en trångsynt omgivning i det svenska samhället eller andra platser runt om i världen.

Marko Cesarec

 

 

* från Konstfrämjandets katalog som delades ut gratis under utställningsperioden

 

**foto: Marko Cesarec

 

 

 

Dag 33 094, den 7 oktober 2018

*

Juan Carlos Peirone presenterar Far Away From Where?

Vi beger oss därefter till den plats där själva kärnan och utgångspunkten i Far Away From Where? fanns eller fortfarande finns.

*

”Antipod, från grekiskans ἀντίποδες (antipodes, som ungefär betyder ”med motvända fötter”, från αντι anti ”mot” och πους pous ”fot”), är en punkt som är diametralt motsatt en annan punkt på en sfär.” Wikipedia

* Bild: Juan Carlos Peirone

 

Dag 33 059, den 1 september 2018

Karolina Erlingsson har installerat textverket Aura på ett av Krognoshusets vindsfönster.

För fem år sedan, under utställningen Skriva med ljus visade Karolina Cinema Obscura, berättelsen och videoverket Vindöga – en installation med ett projicerat fönster på en vägg utan fönster i Krognoshusets källare.


*

*

*

Ett fönster syns på en vägg i ett rum utan fönster. Det är svårt att riktigt se ut genom det. Det är som att en hinna, ett filter, något ogreppbart är för. Men något bakom skymtas. Ett hus, några buskar kanske. Går någon där? Ljuset förändras och förändrar. Skiftar. Gör att det där bakom ibland blir tydligare, ibland försvinner. 

Svarta streck flimrar förbi. Damm och smuts dansar runt i en stilla dans. 

‘Vindöga’, är en videoprojektion projicerad i ett fönsters storlek på en vägg utan fönster. Från början filmad med en Super 8-kamera, enbildstagningar, sedan avfilmad med videokamera och utdragen i tid. Utdragningen har gjort att Super 8-projektionens damm har blivit tydligare, stannar längre kvar i bild och får betydelse. ‘Vindöga’ är en slags animation, från gryning till skymning. Och sedan, om igen.

-Karolina Erlingsson

Det finns ett litet hus som står för sig självt i skogen nära den lilla byn Bygget i Halland. Huset heter ‘Cinema Obscura’** och fungerar som en camera obscura. En liten stig går att följa från den gamla järnvägsbanans led ner till huset. Det är inte så långt ifrån byn, men inga skyltar visar vägen dit. Fast har man hört berättelsen om kameran i skogen och hur man hittar, är det inte så svårt. 

‘Cinema Obscura’ står i skogskanten och blickar ut mot en mosse. Det är stilla där. Ibland sitter en eller två ekorrar på taket. Inne i huset kan granarnas grenar höras raspa mot väggar och tak. Fågelkvitter söker sig in om våren och sommaren. Besökare kan stiga in genom den lilla dörren, stänga den efter sig och slå sig ner på en av de två stolarna som finns där. Sedan vänta in att ljusstrålarna som går in genom ett litet hål bakom dem, ska skapa en bild av det som finns där ute på den vita duken framför dem. 

Bilden som ses är aldrig densamma. Väder och vind, ljus och mörker ger sin ton. Det behövs ett starkt dagsljus för att bilden alls ska framträda. Kontrasten mellan ljuset där ute och mörkret där inne spelar roll. Bilden som visar det där ute, är upp och ned och spegelvänd. Oklarare än verkligheten, mer målerisk och mer drömsk. En annan version. En annan bild. 

-Karolina Erlingsson

Foto Karolina Erlingsson

* Foto Marko Cesarec

** Cinema Obscura uppfördes av konstnären utanför Malmö Konsthögskola 2005. Året därpå byggdes det på nytt upp i en skog av konstnären, hennes pappa och syster.

Dag 33 058, den 31 augusti 2018

Bilden som följer är en detalj av ”Signalen”, målningen som Helmtrud Nyström visar på utställningen Aura90! Helmtrud Nyström går i dialog med Bruno Knutman (1930-2017) medlem i Auras konstnärsgrupp.

”Under en tid var det mycket diskussion om vad höger respektive vänster hjärnhalva bidrog med i de konstnärliga uttrycken. Förhållandet är nog mera komplext än vad som först framkom. Klart är emellertid att uttrycken under senare år kommit att styras alltmer av verbala funktioner (läs vänstra hemisfären) och att emotionella uttryck minskat i undervisningen och på utställningarna.

Själv vill jag inte att högerhalvan förtvinar helt utan motionerar den så fort tillfälle ges, t.ex. när jag ser på en av Bruno Knutmans bilder. Jag rycks med och vill gärna vandra tillsammans med hans tennsoldater mot okända mål. Faror i form av drakar och stridsvagnar kan visserligen blockera vägen och trädgården kan verka ogenomtränglig, men väl framme i barnkammaren får vi kika in i ett häftigt kalejdoskop. Snart är i varje fall jag försatt i ett drömlandskap som ger mig hinkvis med inspiration. Tack Bruno för Dina stigar in i minnets labyrinter!”
Helmtrud Nyström